Religion – mångbottnat fenomen
Genomfört>> Forskningsnätets program Religionens många bottnar är ett försök att reda ut vad religion är för ett fenomen och varför det väcker så heta känslor hos såväl anhängare som motståndare. Programmet består av två föredrag och ett seminarium med Olav Hammer, professor på Syddansk Universitet i Odense och det genomfördes för första gången på Skolstaden i Helsingborg och S:t Petri i Malmö (14 och 15 april 2010).
Olav Hammers första föredrag handlar om varför människor över huvud taget blir religiösa. Hur kan det komma sig att människor i religiösa sammanhang tror på sådant som ingen, i varje fall inte idag, skulle sätta tilltro till om det gällde vetenskap eller vardagsföreteelser, t ex att någon påstås gå på vatten?
Det har att göra med att religion är något man lär sig av andra, hävdade Olav. Den är ett kulturellt fenomen. Vad bygger då detta lärande på? Att religioner genomgående använder sig av berättelser med inslag som lyssnaren lätt kommer ihåg, t ex dramatiska händelser i olika religiösa nyckelfigurers liv.
Religioner kan också ses som system för social kontroll. Allseende gudar är då förstås ett perfekt inslag.
Sitt andra föredrag ägnar Olav åt det som kan kallas ateistdebatten, alltså hårda angrepp på religionen som möts av lika hårt mothugg från dess förespråkare. De senaste åren har vi sett ett stort antal ateistiska attacker i bokform, av vilka den mest kända väl är Oxfordprofessorn Richard Dawkins The God Delusion, en mindre tegelsten (på svenska Illusionen om Gud, Leopard förlag 2007, 416 s).
Dawkins menar att religioner i huvudsak har två funktioner. För det första vill de beskriva hur världen fungerar. För det andra vill de vara moraliska rättesnören. Men religionens förklaring av världen är fullständigt förlegad, menar Dawkins. Gud är en onödig hypotes. Vetenskapen kommer med mycket bättre förklaringar. När det gäller moral är det uppenbart att religionen är totalt verkningslös med tanke på allt elände den gett upphov – krig, självmordsbombare, osv.
”Dawkins skrift väller över av indignation men försvagas av att han slarvat med en hel del detaljer”, menar Olav Hammer. ”Faktakontrollen verkar ibland vara på Wikipedianivå. Man kan t ex med rätta fråga om självmordsbombare från början är ett religiöst fenomen som Dawkins hävdar – snarare är det politiskt och introducerades av den tamilska gerillan i Sri Lanka, för att nu bara ta ett exempel. Men det hindrar inte att det är underhållande läsning.”
Dawkins religionskritik är gammalt vin i nya läglar. I själva verket är religionskritik och regelrätta angrepp på religionen mycket gamla företeelser. I vederbörlig ordning har de bemötts av religionens förespråkare – när de inte direkt tryckts ner av de religiösa institutionernas makt.
”Aristoteles var kanske den förste religionskritikern, han avfärdade tanken på en skapare”, påpekar Olav Hammer. ”Och under medeltiden gick det an att öppet ifrågasätta religiösa föreställningar som själens odödlighet eller att Gud påverkar naturen genom under – men bara så länge det var ett uttalat tankeexperiment som man själv fromt tog avstånd från.”
Den förste som utan sådana krusiduller avfärdade religionen var den holländske 1600-talsfilosofen Spinoza. Han menade att religionen och dess institutioner bygger sin ställning på att exploatera två viktiga drag i den mänskliga naturen, hopp och fruktan.
Den skotske filosofen David Hume resonerar i liknande banor. Hans skarpsinniga religionskritik i skriften Dialogues concerning natural religion fick stort utrymme i Olavs föredrag.
På Humes tid var det populärt att likna universum vid ett urverk och gud vid den store urmakaren. Var och en som ser ett ur förstår omedelbart att någon har skapat det och på samma sätt, och i än högre grad, måste det vara med världen som är ännu mycket mer sinnrik än en klocka – ungefär så går denna analogi mellan klockan och världsalltet. Något av intelligent design ett par hundra år innan denna variant av gudsbevis uppfanns, kan man säga.
Hume smular sönder klockliknelsen punkt för punkt. Principen är att utgå från att analogin är sann och visa vilka orimliga konsekvenser det skulle medföra. Ungefär så här: ”Visst, låt oss nu anta att världen är som ett ur – varför har världen då bara en enda av urets alla egenskaper, nämligen den att vara skapad, och inte också alla andra egenskaper, t ex att ha visare eller klockkedja?” Eller så här: ”En klocka är ju aldrig en produkt av enda persons ansträngningar, den har kommit till genom mångas insatser, från gruvarbetare till glasblåsare och urmakaren själv. Om världen vore som en klocka talar väl det närmast för polyteism, att det inte finns endast en utan många gudar.”
”Richard Dawkins argument är inte nya”, konstaterade Olav Hammer. ”Hume och flera andra har redan sagt ungefär detsamma – fastän i Humes fall på ett mer stillsamt sätt i en liten skrift på hundra sidor.”
