Folkmord kräver distans
Genomfört>> Varför är intresset idag stort för terror, etnisk rensning och folkmord som ägde rum för så länge sedan som andra världskriget? Frågan ställdes av professor Klas-Göran Karlsson, historiker på Lunds universitet, vid en forskningsdag med temat ”Folkmord – fakta och förnekelse” nu i veckan (7 september 2011) på Skolstaden i Helsingborg. Närmare ett 100-tal elever och lärare lyssnade och de fick också höra doktoranden Maria Karlsson, Lunds universitet, resonera kring det märkliga fenomenet förnekelse: att vissa även långt efteråt förnekar att folkmord som Förintelsen ägt rum eller gått till som historiker och vittnen påstår.
Svaret på Klas-Görans fråga är att det krävs distans. De som var med vill helst glömma vad som hände, inte minst de som var direkt inblandade. Och generationerna efteråt föredrar uppenbarligen att se framåt. De är först långt senare som det går att ställa de känsliga frågorna: Hur började det? Vem bar ansvaret? Kan det hända igen?
Det är kanske inte fel att låta tiden gå. Analys och förståelse av genomgripande händelser i historien, det som historikerna kallar borderline events, kan vinna på ett tidsavstånd, menade Klas-Göran.
Att beslå någon juridiskt med ansvar för folkmord är inte lätt. FN:s definition av folkmord, utarbetad strax efter andra världskriget, kräver nämligen att det finns en avsikt bakom. Klas-Göran:
- Ingen ansvarig för folkmord och terror lär lämna efter sig en papperslapp där det kan stå något i stil med: ”Jag avsåg att döda Europas judar”, undertecknat Adolf Hitler.
En grundfråga är förstås vad ett folkmord är. Klas-Göran tog några exempel.
Massakern på Utøya i somras, är den – som vissa menat i debatten – ett folkmord? Är Hiroshima folkmord? Eller de allierades bombningar av Hamburg och Dresden på våren 1945? Är staters terror mot befolkningen folkmord – sådant som pågick i Stalins Sovjet på 20- och 30-talen, eller Maos Kina för bara 50 år sedan, eller ännu senare i Pol Pots Kambodja och som skördade ofattbart många liv?
Ja, säger Klas-Göran, i den meningen att många människor dödades för att de tillhörde en viss grupp – ungdomar politiskt till vänster – kunde man nog säga att Utøya är ett slags folkmord. Å andra sidan finns inte politisk grupp med i FN:s definition av folkmord som kom till efter andra världskriget. Och visserligen dog oerhört många människor i de kända attackerna mot slutet av andra världskriget, blotta antalet kunde göra det till folkmord. Men de ansvariga kan hävda, och har hävdat, att det rörde sig om ett högre, gott syfte: att få slut på kriget. Statsterrorn i Sovjet, Kina och Kambodja borde också kvalificera som folkmord. Men FN-definitionen täcker inte sådant heller och det är, förstås, ett utslag av politik. De stater som var tongivande när den formulerades ville undvika att själva hamna på de anklagades bänk.
Forskare får lov att hålla sig med andra definitioner av folkmord. De kan helt enkelt bestämma att det är folkmord när människor dödas enbart för vad de är, oavsett vilken kategori det rör sig om: nation, ras, politisk eller religiös övertygelse osv.
När forskare försöker förklara vad som leder fram till folkmord väljer de oftast något av tre angreppssätt.
Det första är att betrakta varje folkmord för sig och se det som unikt. Klas-Göran ger exempel på frågor som forskarna då kan ställa:
- Hur började Förintelsen? Var det med Jesus på korset, eller med påståenden om judars illdåd? Eller med Hitlers Mein Kampf? Var kanske startpunkten andra världskriget, nazisternas Nürnberglagar eller skapandet av ghetton? Eller den bisarra planen att deportera alla Europas judar till Madagaskar? Och fanns intentionen att förinta judarna från början eller växte den fram efter hand?
Ett annat sätt är att göra jämförelser mellan många folkmord, placera exempelvis Hitlers, Stalins och Maos folkmord bredvid varandra och t ex fråga vad de kan ha gemensamt? Vad är lika och vad skiljer? En naturlig fråga i det perspektivet är att fråga sig var det finns risk för nya folkmord.
Slutligen kan man sätta sökarljuset på eftervärlden: Vad hände med dem som överlevande folkmordet? Hur påverkades samhället, t ex hur påverkades Europa kulturellt och ekonomiskt av att så oerhört många judar eliminerades på kort tid. Vilken kunskap om händelserna har vi nu efteråt?
Maria Karlssons historieforskning kretsar kring en speciell aspekt på folkmord: förnekelsen av att det ägt rum eller haft den karaktär som påstås. Hon bekände redan från början att detta är något som egentligen är oerhört svårt att förstå. Hur kommer det sig att personer som inte själva var inblandade eller medskyldiga väljer att förneka sådant som en majoritet av både forskare och andra vet faktiskt har hänt?
Ta förnekandet av Auschwitz som exempel. En radikal förintelseförnekare hävdar att något mördande av judar aldrig ägde rum där. En annan linje är att säga att Auschwitz var en del av kriget och folk dör i krig, inget konstigt med det. Vissa förnekare kan gå med på att det fanns gaskamrar men att de var hygieninrättningar för att bekämpa löss. Några rättfärdigar Auschwitz genom att säga att de som fängslades där (inte bara judar) vid den här tiden utgjorde ett reellt hot mot Tyskland.
- Det typiska för en förnekare är att åsikten kommer först och fakta sedan, säger Maria. Förnekaren väljer i efterhand ut fakta ut som stämmer med åsikten.
Frågan är då vad förnekelse i grund och botten är. Psykologer menar att det rör sig om en försvars- eller överlevnadsmekanism: Människor förnekar sådant som oroar dem. Man kan också konstatera att förnekelse ofta är ett kollektivt fenomen. Hela grupper och nationer kan förneka.
Det är lätt att avfärda förnekare som enskilda galningar men så enkelt är det sällan, menar Maria. Det är mer komplext. Det kan t ex handla om en önskan att sticka ut eller göra sig ett namn. Maria ger ett exempel:
- Fransmannan Paul Rassinier, som var historielärare, anses vara den som lade grunden till förnekelsen av Förintelsen. Men hans liv präglas av motsägelser. Rassinier var antinazist, deltog aktivt i den franska motståndsrörelsen och satt länge fängslad i koncentrationslägret Buchenwald. Ändå kom han att i flera böcker ifrågasätta den gängse bilden av Förintelsen. Den var en myt, menade han, det fanns aldrig någon plan att utrota Europas judar.
Det ligger nära till hands att uppfatta en person som Rassinier som provokatör, en historiker som strävade efter att skilja sig från andra genom avvikande och starkt utmanande uppfattningar, kanske för att vinna en ställning som framstående expert.
Men frågan varför några är förnekare är långt ifrån uttömd. Att förövare förnekar går att förstå. De kan dömas till straff och skadestånd och förlora maktpositioner i samhället. Svårare är det att förstå drivkrafterna bakom dem som förnekar utan att vara direkt inblandade. Idag finns förnekarna framför allt i nynazistiska grupper eller fundamentalistiska grupper i Mellanöstern. Detta är något av en gåta.
Enklare är att studera hur förnekande av folkmord i allmänhet faktiskt går till. Förnekarna av exempelvis Förintelsen har en hel arsenal av grepp och argument som ständigt återkommer och varieras.
En linje som åtskilliga driver är som framgått, att ”inget hände”, Förintelsen är påhittad (av segrarmakterna). En annan är att erkänna skeendet men ifrågasätta intentionen – ”det fanns ingen plan”, ”folk råkade bara dö i koncentrationslägren”. Man kan också tiga helt om Förintelsen, inte låtsas om den. Ytterligare en linje är att göra stor affär av enstaka bevisdetaljer – ett exempel är stängningsmekanismen till dörrarna i Auschwitz gaskamrar, som enligt vissa är konstruerade så att kamrarna omöjligen kan fylla den påstådda funktionen. Man kan också rättfärdiga folkmordets iscensättare genom att säga att de utsattes för provokation – ”judarna provocerade Hitler”, ”de var i allians med fientliga krafter”. En linje är att tona ner dödstalen – ”det var långt ifrån några 6 miljoner judar som dog”. Och slutligen kan man hävda att Förintelsen är del av en judisk konspiration.
Hur ska dessa uppenbara förvrängningar och rena felaktigheter bemötas? Är det i skolan det ska ske? Hjälper det att forskarna går i polemik med förnekarna? Maria håller med om att både skolan och forskningen har en viktig roll men vill samtidigt, i likhet med många andra forskare, sätta ett frågetecken:
- Måste verkligen sådant som Förintelsen bevisas fortfarande? Man kan tycka att det är ungefär som om forskare ständigt skulle tvingas visa att romarriket verkligen existerat eller franska revolutionen faktiskt ägt rum? Kan man kräva t ex av en fysiker att ta debatten med någon som hävdar att jorden är platt? Jag tycker nog det är bättre att forska om Förintelsen än att debattera med dem som förnekar den.
