Sexualitet genom tiderna på forskningsdag
”Sexualitetens när, var, hur, med vem och varför?” var den lockande titeln på ett program med idéhistorisk inriktning förra veckan (7-8 maj 2012). I tre föredrag av forskarna Agneta Helmius, Charlotte Christensen-Nugues och Irene Pelayo presenterades sex och medicinhistoria, medeltida äktenskapslagstiftning och en analys av den ”manliga blicken” som tycks prägla kvinnobilden i medier och reklam. Lyssnade och diskuterade gjorde sammanlagt ca 400 elever och lärare på Österlengymnasiet i Simrishamn, Skolstaden i Helsingborg och S:t Petri skola i Malmö.
Agneta Helmius forskningsperiod är 1700-talet. Hennes föredrag handlade om moral och medicinhistoria. ”Vad betyder”moral”? undrade hon inledningsvis och svarade själv: ”God vana.” Sist i sitt föredrag kom hon tillbaka till definitionen och då i samband med en annan fråga: ”Vem och vad avgör vad som är god sexualitet?” Svaret på den frågan blev: ”Du själv – skaffa dig en god moral, dvs en god vana”.
Däremellan visade Agneta hur sexualiteten under århundraden stått under samhällsnormernas och den medicinska vetenskapens starka inflytande. Individerna själva hade inte särskilt stort svängrum. Vedertaget var att se sexualiteten – kättjan – som en last i samma fålla som högmod, avund eller frosseri. Kättjans motsats var kyskheten, på samma sida som andra dygder, exempelvis måttfullhet, tålamod och flit.
I spänningsfältet – kalla det gärna kampen – mellan last och dygd fanns den svaga och skamtyngda människan, av Agneta illustrerad med citat ur den åldrande 1700-talsprästen Jacob Boethius Syndabekännelser. På ett närmast rörande sätt erkänner Boethius olika lastbara inslag i sitt liv. Han hade gått över gränser på ett sätt som vi idag kanske inte skulle döma lika hårt. Men i Boethius tid skulle sexualiteten hållas i schack. Den hörde hemma endast i äktenskapet. Visst fick pojkar gå runt på bygden och idka s k nattfrierier med allt vad det innebar av kroppslig närkontakt med det motsatta könet men fullkomnade samlag var det inte tal om.
Men sexualiteten var inte bara en moralisk fråga utan också i hög grad en medicinsk. Den unge Linné, själv utbildad läkare, höll en föreläsning i ämnet i slutet av 1730-talet, Om sättet att tilhopa gå. Linnés ståndpunkt var att den sexuella lusten var en stark drivkraft i naturen och att den finns i lika mått hos båda könen.
Inom den medicinska vetenskapen rådde länge uppfattningen att samtidig orgasm var en absolut förutsättning för befruktning. Först när den tyske zoologen Karl Ernst von Baer vid mitten av 1800-talet upptäckte och beskrev djurens och människans ägg stod det klart att denna föreställning saknade grund.
Det fanns förvisso vid sidan om de sociala och moraliska normerna även högst påtagliga medicinska skäl att sätta gränser för sexualiteten. En oönskad graviditet kunde för kvinnan innebära inte bara olycka utan också en avsevärd risk att dö. Barnsängsfeber, som vi idag förstår är en infektionssjukdom förorsakad av bristande hygien, skördade många liv. Det envetna – men under hans livstid otacksamma – forskningsarbete som den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis bedrev i Wien, även det i mitten av 1800-talet, ledde så småningom till att förlossningsläkarna började tvätta händerna i klorkalklösning. Hotet från barnsängsfebern som skapade ångest hos många kvinnor reducerades.
1900-talet kom att bjuda på en snabb utveckling mot den allmänna syn på sex som råder idag. Några milstolpar är bildandet av RFSU (1930), legaliseringen av homosexualitet (1944 – dock var homosexualitet sjukdomsklassad ända till 1979, kanske ett tecken på att medicinen inte riktigt ville släppa greppet), bildandet av RFSL (1950) och kanske framför allt tillkomsten av p-pillret för femtio år sedan. Många om än inte alla av de gamla hindren för friare inställning till sex undanröjdes på några decennier.
Säg äktenskapslagstiftning på medeltiden och det framkallar förmodligen hos många bilden av hårda normer, tvång och rädsla. Det är långt ifrån befogat, enligt Charlotte Christensen-Nugues, fil dr som forskar på just detta. Ändå hade kyrkan, som väl få uppfattar som släpphänt ifråga om äktenskapet, det avgörande inflytandet över denna lagstiftning.
Den stora fråga som de medeltida lagstiftarna hade att knäcka var vem som hade rätt att bestämma om vem som fick gifta sig med vem. Var det paret självt? Eller föräldrarna? Eller kanske samhället, representerat av t ex de byäldste?
Tvärtemot vad många av oss kanske tror var inte det medeltida svaret reaktionärt med våra mått mätt. Det löd: Det är paret som bestämmer. Och detta kodifierades i lag av den katolska kyrkorätten i slutet av 1100-talet.
Vad mera var – det behövdes inte några särskilda vigselceremonier, inte heller några bröllopsvittnen. Det räckte att paret i enrum förklarade att de var varandras man och hustru, berättade Charlotte. Inget tvång från föräldrar eller utomstående fick förekomma, ”parets samtycke enbart” var den princip som gällde.
Baksidan av denna förvånansvärda frånvaro av formkrav var – förstås – att det titt som tätt uppstod tvister om vem som var gift med vem. Många fall hamnade i domstol. I nio fall av tio var det kvinnan som drog saken dit, naturligt eftersom hon vid denna tid genomgående var den svagare parten och den som normalt led störst skada ekonomiskt och socialt om ett ingånget äktenskap bröts.
Kyrkans syn på äktenskapsjuridiken kontrasterade skarpt mot den besuttna adelns vilja. Adeln hade av ekonomiska och dynastiska skäl ett starkt intresse av att reglera och arrangera sina barns äktenskap. Rätt kontrahenter kunde ofta betyda ökad makt och större förmögenhet. Charlotte beskrev ett berömt och tack vare bevarade brev väldokumenterat fall från East Anglia i Storbritannien, där den högättade Margery Paston i hemlighet och av kärlek gift sig med föräldragårdens förvaltare, Richard Calle. Detta uppdagades när föräldrarna arrangerat giftermål med en annan och mer passande äktenskapspartner. Men Marjorie gav sig inte, höll fast vid sitt äktenskap med Richard – och detta till och med när fallet drevs till biskopen av Norwich inför vilken Marjorie förklarade att hon mycket väl skulle upprepa äktenskapsakten inför honom. Marjorie och Richard verkar ha klarat ett fortsatt sitt liv som man och hustru men den fasen av historien är inte lika väl belagd.
En annan följd av äktenskapslagstiftningen var att många hävdade att ett lagstridigt tvång förekommit när äktenskapet ingicks, ibland med goda skäl men ibland som en förevändning för att upplösa ett mindre lyckat äktenskap. Mycket nyanserade och genomtänkta principer för vad som då skulle anses som tvång kom att utvecklas och tillämpas vid domstolarna. Hade t ex föräldrarna fått sin dotter att gifta sig efter att sagt till henne ”vi låser in dig om du inte gifter dig med X”, ställt i ordning ett rum för det fasansfulla ändamålet och även visat detta rum för henne betraktades det tveklöst som tvång och äktenskapet förklarades ogiltigt – sådana fall är kända. Men det räckte inte med enbart tjat och gnat från föräldrar. Inte heller var det nog att hävda att en del av arvet skulle försvinna. I sådana fall ansågs att dottern, eller sonen, trots allt kunnat neka utan att drabbas orimligt hårt.
Hur kunde det då komma sig kyrkan hade en syn på ingående av äktenskap som vi uppfattar som lika modern som dagens? Vilka var bevekelsegrunderna? Menade man som vi gör idag att individer har en självklar rätt att träffa egna val? Så var det inte, berättade Charlotte. I själva verket var kyrkans syn en följd av att äktenskapet betraktades som ett gudomligt sakrament över vilket inte föräldrar, staten, byns äldste eller dylika världsliga krafter skulle ha bestämmanderätt. En god påminnelse om att historiska förhållanden måste ses i ljuset av sin tid.
Från medeltida äktenskap är steget långt till film, TV, reklam, dataspel och allehanda medieuttryck av idag. Det är i dessa som vi dagligen och stundligen hittar exempel på ”den manliga blicken”, som var ämnet för filmvetaren Irene Pelayos föredrag.
Det kan tyckas vara ett märkligt förhållande att kvinnor mycket ofta framställs i medierna som om de skulle betraktas enbart av män som ser dem sexobjekt. Poser och kläder är ofta helt präglade av detta manliga perspektiv. Det handlar också om en sexualisering som oftast faller helt utanför ramen för den situation där kvinna befinner sig, ibland på ett närmast komiskt sätt.
Irene visade t ex hur spelet Tomb Raiders hjältinna Lara Croft intar sexiga men i sammanhanget klart obekväma kroppsställningar när hon försvarar sig (eller angriper) med skjutvapen i hand. Detta spel är, som Irene uttryckte det, nästan helt kroppsfokuserat.
En annan schablon är att låta kvinnor i filmer förflytta sig i slow-motion, något som framhäver sexuellt anstrukna rörelsemönster. En annan är att låta kameran vällustigt filma dem nerifrån och upp.
Om det enbart gällde herrtidningar och andra manligt dominerade medier vore allt detta begripligt, men det konstiga är att även i medier som i stort sett bara konsumeras av kvinnor, t ex modetidningar, uppvisar ungefär samma mönster.
Den här iakttagelsen är ingalunda ny, berättade Irene. Den gjordes redan för snart fyrtio år sedan av den brittiska filmteoretikern, forskaren och feministen Laura Mulvey. Det är just Mulvey som myntat det användbara begreppet ”the male gaze”.
Irene ställde frågan (även illustrerat med bilder) om hur vi skulle uppfatta spegelbilden av detta, dvs att män framställdes på motsvarande sätt utifrån en ”female gaze”. Förmodligen som mycket egendomligt och antagligen nästan som hundra procent komiskt.
Är nu detta att medierna bjuder in till att betrakta kvinnor som objekt för heterosexuella män bara en etablerad tradition? Nej, bakom ligger ett medvetet val, menar Irene. Och det valet träffas av fotografer, medieproducenter och deras gelikar.
I bakgrunden och på ett djupare plan skymtar ett par klassiska teorier om bilder och betraktande. Den ena är Sigmund Freuds idé om skoptofili: hos alla människor finns enligt Freud lusten att också betrakta andra människor som objekt och inte som levande varelser. Den andra tanken är den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teori om spegelstadiet, ursprungligen en idé om hur ett barns kroppsuppfattning förändras men av Lacan själv utvecklad till en teori om sambandet mellan bilden och det verkliga, en relation där en sexuell dimension aldrig är helt frånvarande. Detta innebär, menar Lacan, att vi, som åskådare, njuter genom att identifiera oss med en idealbild på skärmen.
