Agneta Helmius forskningsperiod är 1700-talet. Hennes föredrag handlade om moral och medicinhistoria. ”Vad betyder”moral”? undrade hon inledningsvis och svarade själv: ”God vana.” Sist i sitt föredrag kom hon tillbaka till definitionen och då i samband med en annan fråga: ”Vem och vad avgör vad som är god sexualitet?” Svaret på den frågan blev: ”Du själv – skaffa dig en god moral, dvs en god vana”.

Däremellan visade Agneta hur sexualiteten under århundraden stått under samhällsnormernas och den medicinska vetenskapens starka inflytande. Individerna själva hade inte särskilt stort svängrum. Vedertaget var att se sexualiteten – kättjan – som en last i samma fålla som högmod, avund eller frosseri. Kättjans motsats var kyskheten, på samma sida som andra dygder, exempelvis måttfullhet, tålamod och flit.

I spänningsfältet – kalla det gärna kampen – mellan last och dygd fanns den svaga och skamtyngda människan, av Agneta illustrerad med citat ur den åldrande 1700-talsprästen Jacob Boethius Syndabekännelser. På ett närmast rörande sätt erkänner Boethius olika lastbara inslag i sitt liv. Han hade gått över gränser på ett sätt som vi idag kanske inte skulle döma lika hårt. Men i Boethius tid skulle sexualiteten hållas i schack. Den hörde hemma endast i äktenskapet. Visst fick pojkar gå runt på bygden och idka s k nattfrierier med allt vad det innebar av kroppslig närkontakt med det motsatta könet men fullkomnade samlag var det inte tal om.

Men sexualiteten var inte bara en moralisk fråga utan också i hög grad en medicinsk. Den unge Linné, själv utbildad läkare, höll en föreläsning i ämnet i slutet av 1730-talet, Om sättet att tilhopa gå. Linnés ståndpunkt var att den sexuella lusten var en stark drivkraft i naturen och att den finns i lika mått hos båda könen.

Inom den medicinska vetenskapen rådde länge uppfattningen att samtidig orgasm var en absolut förutsättning för befruktning. Först när den tyske zoologen Karl Ernst von Baer vid mitten av 1800-talet upptäckte och beskrev djurens och människans ägg stod det klart att denna föreställning saknade grund.

Det fanns förvisso vid sidan om de sociala och moraliska normerna även högst påtagliga medicinska skäl att sätta gränser för sexualiteten. En oönskad graviditet kunde för kvinnan innebära inte bara olycka utan också en avsevärd risk att dö. Barnsängsfeber, som vi idag förstår är en infektionssjukdom förorsakad av bristande hygien, skördade många liv. Det envetna – men under hans livstid otacksamma – forskningsarbete som den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis bedrev i Wien, även det i mitten av 1800-talet, ledde så småningom till att förlossningsläkarna började tvätta händerna i klorkalklösning. Hotet från barnsängsfebern som skapade ångest hos många kvinnor reducerades.

1900-talet kom att bjuda på en snabb utveckling mot den allmänna syn på sex som råder idag. Några milstolpar är bildandet av RFSU (1930), legaliseringen av homosexualitet (1944 – dock var homosexualitet sjukdomsklassad ända till 1979, kanske ett tecken på att medicinen inte riktigt ville släppa greppet), bildandet av RFSL (1950) och kanske framför allt tillkomsten av p-pillret för femtio år sedan. Många om än inte alla av de gamla hindren för friare inställning till sex undanröjdes på några decennier.

Säg äktenskapslagstiftning på medeltiden och det framkallar förmodligen hos många bilden av hårda normer, tvång och rädsla. Det är långt ifrån befogat, enligt Charlotte Christensen-Nugues, fil dr som forskar på just detta. Ändå hade kyrkan, som väl få uppfattar som släpphänt ifråga om äktenskapet, det avgörande inflytandet över denna lagstiftning.

Den stora fråga som de medeltida lagstiftarna hade att knäcka var vem som hade rätt att bestämma om vem som fick gifta sig med vem. Var det paret självt? Eller föräldrarna? Eller kanske samhället, representerat av t ex de byäldste?

Tvärtemot vad många av oss kanske tror var inte det medeltida svaret reaktionärt med våra mått mätt. Det löd: Det är paret som bestämmer. Och detta kodifierades i lag av den katolska kyrkorätten i slutet av 1100-talet.

Vad mera var – det behövdes inte några särskilda vigselceremonier, inte heller några bröllopsvittnen. Det räckte att paret i enrum förklarade att de var varandras man och hustru, berättade Charlotte. Inget tvång från föräldrar eller utomstående fick förekomma, ”parets samtycke enbart” var den princip som gällde.

Baksidan av denna förvånansvärda frånvaro av formkrav var – förstås – att det titt som tätt uppstod tvister om vem som var gift med vem. Många fall hamnade i domstol. I nio fall av tio var det kvinnan som drog saken dit, naturligt eftersom hon vid denna tid genomgående var den svagare parten och den som normalt led störst skada ekonomiskt och socialt om ett ingånget äktenskap bröts.

Kyrkans syn på äktenskapsjuridiken kontrasterade skarpt mot den besuttna adelns vilja. Adeln hade av ekonomiska och dynastiska skäl ett starkt intresse av att reglera och arrangera sina barns äktenskap. Rätt kontrahenter kunde ofta betyda ökad makt och större förmögenhet. Charlotte beskrev ett berömt och tack vare bevarade brev väldokumenterat fall från East Anglia i Storbritannien, där den högättade Margery Paston i hemlighet och av kärlek gift sig med föräldragårdens förvaltare, Richard Calle. Detta uppdagades när föräldrarna arrangerat giftermål med en annan och mer passande äktenskapspartner. Men Marjorie gav sig inte, höll fast vid sitt äktenskap med Richard – och detta till och med när fallet drevs till biskopen av Norwich inför vilken Marjorie förklarade att hon mycket väl skulle upprepa äktenskapsakten inför honom. Marjorie och Richard verkar ha klarat ett fortsatt sitt liv som man och hustru men den fasen av historien är inte lika väl belagd.

En annan följd av äktenskapslagstiftningen var att många hävdade att ett lagstridigt tvång förekommit när äktenskapet ingicks, ibland med goda skäl men ibland som en förevändning för att upplösa ett mindre lyckat äktenskap. Mycket nyanserade och genomtänkta principer för vad som då skulle anses som tvång kom att utvecklas och tillämpas vid domstolarna. Hade t ex föräldrarna fått sin dotter att gifta sig efter att sagt till henne ”vi låser in dig om du inte gifter dig med X”, ställt i ordning ett rum för det fasansfulla ändamålet och även visat detta rum för henne betraktades det tveklöst som tvång och äktenskapet förklarades ogiltigt – sådana fall är kända. Men det räckte inte med enbart tjat och gnat från föräldrar. Inte heller var det nog att hävda att en del av arvet skulle försvinna. I sådana fall ansågs att dottern, eller sonen, trots allt kunnat neka utan att drabbas orimligt hårt.

Hur kunde det då komma sig kyrkan hade en syn på ingående av äktenskap som vi uppfattar som lika modern som dagens? Vilka var bevekelsegrunderna? Menade man som vi gör idag att individer har en självklar rätt att träffa egna val? Så var det inte, berättade Charlotte. I själva verket var kyrkans syn en följd av att äktenskapet betraktades som ett gudomligt sakrament över vilket inte föräldrar, staten, byns äldste eller dylika världsliga krafter skulle ha bestämmanderätt. En god påminnelse om att historiska förhållanden måste ses i ljuset av sin tid.

Från medeltida äktenskap är steget långt till film, TV, reklam, dataspel och allehanda medieuttryck av idag. Det är i dessa som vi dagligen och stundligen hittar exempel på ”den manliga blicken”, som var ämnet för filmvetaren Irene Pelayos föredrag.

Det kan tyckas vara ett märkligt förhållande att kvinnor mycket ofta framställs i medierna som om de skulle betraktas enbart av män som ser dem sexobjekt. Poser och kläder är ofta helt präglade av detta manliga perspektiv. Det handlar också om en sexualisering som oftast faller helt utanför ramen för den situation där kvinna befinner sig, ibland på ett närmast komiskt sätt.

Irene visade t ex hur spelet Tomb Raiders hjältinna Lara Croft intar sexiga men i sammanhanget klart obekväma kroppsställningar när hon försvarar sig (eller angriper) med skjutvapen i hand. Detta spel är, som Irene uttryckte det, nästan helt kroppsfokuserat.

En annan schablon är att låta kvinnor i filmer förflytta sig i slow-motion, något som framhäver sexuellt anstrukna rörelsemönster. En annan är att låta kameran vällustigt filma dem nerifrån och upp.

Om det enbart gällde herrtidningar och andra manligt dominerade medier vore allt detta begripligt, men det konstiga är att även i medier som i stort sett bara konsumeras av kvinnor, t ex modetidningar, uppvisar ungefär samma mönster.

Den här iakttagelsen är ingalunda ny, berättade Irene. Den gjordes redan för snart fyrtio år sedan av den brittiska filmteoretikern, forskaren och feministen Laura Mulvey. Det är just Mulvey som myntat det användbara begreppet ”the male gaze”.

Irene ställde frågan (även illustrerat med bilder) om hur vi skulle uppfatta spegelbilden av detta, dvs att män framställdes på motsvarande sätt utifrån en ”female gaze”. Förmodligen som mycket egendomligt och antagligen nästan som hundra procent komiskt.

Är nu detta att medierna bjuder in till att betrakta kvinnor som objekt för heterosexuella män bara en etablerad tradition? Nej, bakom ligger ett medvetet val, menar Irene. Och det valet träffas av fotografer, medieproducenter och deras gelikar.

I bakgrunden och på ett djupare plan skymtar ett par klassiska teorier om bilder och betraktande. Den ena är Sigmund Freuds idé om skoptofili: hos alla människor finns enligt Freud lusten att också betrakta andra människor som objekt och inte som levande varelser. Den andra tanken är den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teori om spegelstadiet, ursprungligen en idé om hur ett barns kroppsuppfattning förändras men av Lacan själv utvecklad till en teori om sambandet mellan bilden och det verkliga, en relation där en sexuell dimension aldrig är helt frånvarande. Detta innebär, menar Lacan, att vi, som åskådare, njuter genom att identifiera oss med en idealbild på skärmen.

Farmor och fotoalbumet är starka krafter i utvecklingen av ett historiemedvetande hos oss många av oss. Detta medvetande är en sorts ”mental kompass”, säger Klas-Göran. Det hjälper oss att bearbeta både vår personliga historia och den återgivna historien. Det skapar mönster och mening, ”vi skriver in oss i något större”.

Det är inget tvivel om att historien fått en allt större betydelse för det svenska folket på senare år. Ett tecken på det är att hembygdsrörelsen vuxit till landets största folkrörelse med inte mindre än 430.000 medlemmar.

- Det är ett exempel på vad vi historieforskare kallar existentiellt historiebruk, säger Klas-Göran. Behovet av det är stort inte minst när omvärlden befinner sig i snabb utveckling.

Det existentiella historiebruket erbjuder fasta punkter och orientering. Vi föredrar känd terräng, ofta så till den milda grad att vi år efter år slår oss ner framför TV:n klockan tre på julafton och ser Kalle Anka och hans vänner, trots att vi redan kan varenda sekvens, varenda replik utantill. Eller kanske snarare just därför?

Men plågsamma historiska företeelser, som sätter självbilden i gungning, kan också räknas till samma kategori: svensk järnmalmsexport till Tyskland så länge andra världskriget gick bra för tyskarna, förekomsten av ett rasbiologiskt institut i vårt idylliska land, vad farfar gjorde i tjänst hos nazisterna, osv.

Utöver det existentiella historiebruket pekar Klas-Göran Karlsson på tre andra slag av historiebruk: det moraliska, det ideologiska och det politiska.

Kärnan i det moraliska historiebruket är indignation. Det handlar ofta om grupper som har, eller anser att de har, blivit kränkta, systematiskt och under lång tid: kvinnor, samer, sexuellt avvikande, osv och som åberopar olika övergrepp under historiens gång.

Sådana förfördelade grupper blir ibland ett farligt hot mot det bestående.

”Sovjets fall var till stor del en direkt följd av agerandet från indignerade grupper”, säger Klas-Göran.

Det stora exemplet på moraliskt historiebruk är givetvis Förintelsen. Den grymma berättelsen om Hitlers systematiska judeutrotning har möjligen kommit att inspirera andra grupper, rättmätigt eller inte, att framställa sig som offer, något som blivit allt vanligare.

Hitlers Mein Kampf är ett solklart exempel på nästa form av historiebruk, det ideologiska. ”Boken som jag menar är historien farligaste, är ett enda stort ideologiskt historiebruk”, säger Klas-Göran. Här som i liknande sammanhang dras de historiska trådarna fram ur ett dunkelt förflutet och knyts ihop med krav på bestämda åtgärder som i sin tur kommer att leda till ett lyckorike – Hitler lovade 1000-årsriket, Lenin det kommunistiska lyckoriket osv.

I det ideologiska historiebruket är det typiskt att historien kopplas till ett territorium som olika grupper gör anspråk på. Med arkeologiska fynd som bevis kan en grupp hävda att ”vi var först”, en annan att ”vi har varit där längst” och en tredje – med mer än ett antytt hot – att ”vi är där nu och tänker inte flytta på oss”. Det finns förvissa fler exempel än Balkan på just detta – ”man frestas nästan, hur obehagligt det än är i sammanhanget, att kalla det en sandlådesituation”, säger Klas-Göran.

Det politiska historiebruket, slutligen, dyker upp i olika skepnader. Det kan handla om att kalla Norge för den sista sovjetstaten eller beskriva svenska män som ett slags talibaner ifråga om kvinnosyn. För att nå ett agitatoriskt syfte gör någon en jämförelse med, eller sätter likhetstecken med, en starkt laddad historisk företeelse. Nationella minoriteter kan t ex framföra att de behandlats som judarna i Tyskland på 1930- och 40-talen.

Till dessa fyra former av historiebruk kan man kanske lägga en som i brist på bättre kunde kallas bisarrt historiebruk. Ett exempel: I Stockholm finns uppe på Brunkebergsåsen en ”KGB Bar & Restaurang”, uppkallad efter den sovjetiska säkerhetstjänsten och fylld av allsköns Sovjetnostalgi.

- Stället är ett riktigt vattenhål för hårt arbetande tjänstemän, journalister och andra, säger Klas-Göran och ingen tycks ett ögonblick tveka att gå dit trots att namnet tagits från en av de erkänt mest hårdföra säkerhetstjänsterna i historien. Man serverar t o m Gulagbiff.

Gulag var samlingsnamnet på de extremt hårda interneringslägren för misshagliga medborgare, belägna i Sibirien på randen till ishavet, och ”där serverades förvisso aldrig någon biff”, påpekar Klas-Göran.

- Låt oss nu leka med tanken att jag startar ett ”Gestapo Café” i en ledig lokal vägg i vägg. Det skulle förstås bli ett ramaskri, demonstrationer och blåljus skulle snart vara på plats och stället skulle vara stängt på nolltid. Vad kommer det sig att vi sväljer det ena och inte det andra, trots allt var det inte speciellt skillnad mellan KGB och Gestapo?

Uppenbarligen är det ena bara kittlande, det andra direkt osmakligt. Företeelser ur kommunismens historia är inte lika laddade med avsmak som de ur nazismens. Vad det in sin tur beror på återstår att förklara.

Kanske detta är ett exempel på missbruk av historien, om än inte ett av de grövsta. Gränsen mellan bruk och missbruk av historien är inte självklar. Klas-Göran:
- Trots att jag hållit på med detta i över 15 år är det fortfarande något av en tiotusenkronorsfråga. Allt missbruk är inte lika solklart som att t ex förneka Förintelsen.

Klas-Göran Karlsson har skrivit en rad böcker om terrorn i 1900-talets totalitära regimer. Han har också ägnat ett stort forskningsarbete åt folkmord – hans senaste bok i ämnet handlar om det osmanska rikets folkmord på armenier 1915 (utgiven 24 april 2012). Han leder en grupp på ett 15-tal forskare i Lund där begreppet historiebruk står i centrum.

Forskningscirkeln som leds av fil dr Anders Jönsson, Högskolan i Kristianstad/Malmö högskola, ingår i Forskningsnätets treåriga utvecklingsprojekt som just går ut på att hitta nya sätt att öka elevernas förståelse för olika vetenskaper men också att försöka leta efter elever som är speciellt intresserade av forskning och verkar ha fallenhet för vetenskap. Lärarnas kompetens att bedöma vetenskaplig förståelse och förmåga är en viktig komponent i projektet.

Denna viktiga sanning fick igår (måndag 5 mars 2012) drygt 100 gymnasieelever från alla årskurser på HTS i Hässleholm ta del av. Då besöktes skolan av Klas-Göran Karlsson, historieprofessor och ledande folkmordsexpert, och historiedoktoranden Maria Karlsson, som arbetar på en avhandling om förnekelse av folkmord, ytterligare ett, delvis gåtfullt, fenomen i sammanhanget. De höll var sitt föredrag men svarade också på frågor från det 60-tal elever som efteråt deltog i en frågestund med ovanligt hög puls.

Vill du veta mer om vad Klas-Göran och Maria brukar ta upp i sina föredrag finns ett referat från ett liknande program på Skolstaden hösten 2012 här.

Vid första mötet kom frågan om undervisning och skola ”på vetenskaplig grund” att spela en huvudroll. Charlotta Wasteson från Österlengymnasiet är en av deltagarna i cirkeln och så här sammanfattar hon på sin blogg:

– Vi kom fram till att en skola på vetenskaplig grund både ska lära ut ett stoff som är vetenskapligt grundat och använda sig av undervisningsmetoder som forskning visar är effektiva.

Vad detta kan betyda konkret ska deltagarna försöka få fram bl a genom att lusläsa styrdokumenten för ämnen, kurser, program och stadier.

Charlotta har också googlat fram några program från Vetenskapsradion som är särskilt intressanta för den som vill tränga djupare i frågan om skolan och den vetenskapliga grunden. De tipsen ingår i Charlottas bloggrapport från första cirkelträffen som du hittar här.

Forskningsnätets utvecklingsprojekt sträcker sig till och med 2014. Det finansieras främst av Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond som bidrar med närmare 1,5 miljoner kr. Projektet genomförs i nära samverkan med föreningen Vetenskap & Allmänhet som också står för utvärderingen.

- Vi är oerhört tacksamma, säger Forskningsnätets verksamhetsledare, Olle Alexandersson. Sammantaget kan vi nu för första gången i Forskningsnätets 12-åriga historia se hela tre år framåt, det har förut handlat om högst en eller annan termin. Visserligen måste vi leta fram mer finansiering både 2013 och 2014 för att klara det program vid lagt upp men det vi redan säkrat innebär en rejäl grundplåt. Om man till detta lägger att “vetenskaplig grund” seglat upp som en stark ledstjärna för skolan så känns det nu bra att vi hållit ut. Skolornas stöd och entusiasm har förstås också spelat en avgörande roll, säger han.

Hela 40% tycker att siktet hos forskarna bör vara inställt på Nobelpris, kanske något kaxigt, kan det verka, om man räknar efter hur många svenska forskare som faktiskt fått denna utmärkelse under årens lopp. Men bara tre av tio anser reservationslöst att forskare oftast är bra på att förklara sina resultat på ett begripligt sätt för allmänheten. Det finns alltså rejält utrymme för förbättring. Läs mer om den färska VA-barometern här.